Vad hände igår???

Bilder ovan:
1. Tuggarns nya kompis på tävlingen (någon form av avancerad pulsmätare...)
2. Tuggarn blir i stugan itvingad Yoghurt av fästmön, samtidigt som han tittar ut på alla glada lag som springer sista metrarna uppför backen fram till målet.
3. Tävlingsledaren M Lemmel bjöd Tuggarn på ett par strumpor från Icebreaker när han (Tuggarn) hade det som tuffast.


Jag hade sett fram emot att skriva en spännade racereport om favorittävlingen Ö till Ö. Den skulle handla om hur jag och The Dude tagit oss fram över öar och vatten, med ett resultat som slog tiden vi kom in på förra året. Nu blir det en racereport av något annorlunda slag. Ur ett DNF-perspektiv...

Här kommer storyn jag helst hade velat slippa skriva;

Allt kändes som förra året; en fantastisk stämning dagen innan på ett soligt Sandhamn. Materielfix och trevligt prat med alla deltagare. Många bekanta ansikten och mycket förväntan i luften. Alla lika trevliga som vanligt. I år ingick hotellrum i priset och det var grymt skönt. Jag och The Dude hade allt fixat och ordnat på kvällen och sen var det godnatt!

Racedagen inleddes tidigt på morgonen och starten gick ca 0555. Första gemensamma löpningen gick på 7 minuter och sen var det dags för den ångetsladdade första simsträckan där kylan förra året var brutal.

I år var det annorlunda, vattnet var hyfsat varmt och våtdräkten och lite adrenalin gjorde att det inte var några problem med kylan.
Vi simmade sträckan på 38 min och det kändes superbra! Forcerade snabbt 700m på Vindalsö på 9 minuter (säger något om terrängen) och sen var det dags för nästa simning som gick på 5 min och 40 sek.

Efter detta var det dags för 3 km löpning och vi sprang, gick och klättrade bra och passerade ett flertal lag. Vi höll ett skönt snacktempo och jag njöt av varje sekund. Som ett exempel på hur terrängen är kan jag nämna att denna sträcka tog 29 minuter...

Efter detta simning 380m, löpning 200m och simning 500m. Kändes bra att komma upp på Runmarö och torra land för ca 9 km löpning. Jämfört med förra året då jag frös mycket i början av tävlingen kändes detta mer som en njutning! Av med dräkten och framåt. Vi rullade på och kom in till Styrsvik och första stora matkontrollen som lag 30 av 82. Jämfört med förra året låg vi nu något bättre i tid vilket var helt enligt plan!
Kände mig rikigt pigg efter detta och vi fortsatte framåt. Som vanligt mer obekvämt än man tror att springa i våtdräkt och längtan efter mera simning började sakta smyga sig på. Mot slutet av Runmarö började jag känna mig lite småkomig och tog lite mer vätska. Äntligen var vi framme vid nästa simning och nu började problemen...

Tappade snabbt fart i simningen och när vi kom upp för 800m löpning i svår terräng började jag verkligen tappa på The Dude, pulsen började gå upp och kroppen kändes inte helt hundra. Annorlunda mot vanlig klassisk komighet. Dags för nästa simning och symptomen fortsatte och ökade i styrka. Efter detta var det dags för ytterligare en kortare löpning på väg mot 1000m simning och nu började problemen på allvar, stickningar i händerna, hjärtklappning, hyperventilering och stor trötthet samt magont. Började bli riktigt rädd eftersom jag inte känt sådana symptom vid tidigare lite mer extrema uthållighetsevent.

Väl i vattnet och 500 m simning fanns det inte mycket mer att göra än att stänga dörren till äventyret för denna gång. Upp i en båt och sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag åkte i hög fart någon annanstans och jag drog mig över till en annan båt och blev omhändertagen av akutsjukvårdarna och fick bekanta mig med maskinen som ni ser på en av bilderna ovan... Efter detta bar det av till Nämndö och Cutoff 1 som jag hade tänkt passera på annat sätt än att ligga i en liten sjöstuga 20 meter från kontrollen med frossa. Här kollade tävlingsläkaren till mig, fick av mig alla kläder och bäddade in mig i filtar. Michael Lemmel dök upp och gav mig några uppmuntrande ord. Efter ett tag fick jag också hans icebreakerstrumpor (se bild) eftersom fötterna inte ville komma tillbaka. Strumporna fick jag sen behålla, mycket schysst av Lemmel, snacka om familjär tävling.

Slutligen hamnade jag på Utö och kunde krypa till kojs väl omhändertagen av The Dude och min fästmö som fanns på plats på Utö. The Dude var som vanligt en klippa och det var kändes väldigt bra att ha min A på plats när jag mådde så dåligt. Jag var varm och hade ont i halsen så det som sjukvårdarna sa stämde säkert. Jag har helt enkelt haft någon form av infektion i kroppen vid start och vid ansträngningen har den brutit ut till fullo. Jag ville helst ligga kvar i sängen hela kvällen, men min fästmö tvingade i mig mat och vätska och vid tidpunkten för prisceremonin vid 20-tiden kravlade jag mig upp och käkade lite buffé och pratade med de andra deltagarna om dagens äventyr. Idag på morgonen var det frukost och hemfärd.

Så med andra ord gick det absolut inte som jag tänkt mig, men jag är ändå glad att jag mår ok idag. Har ordentligt halsont och ont i kroppen.

Det svåra i hela den här soppan var självklart att fatta beslutet om att bryta. Jag känner mig trygg i att prestera så det var inte det som var problemet. Det tråkiga är att förutom att bryta själv så var ju även The Dude tvungen att kliva av vilket verkligen kändes jättetråkigt. Tanken var att han utom tävlan kanske skulle ha kunnat hänga på något lag, men när jag kom upp i båten mådde jag så dåligt så då ville man även ta upp The Dude.

På kvällen träffade jag sjukvårdarna, läkaren och Michael L och tackade för vården och strumporna. Men jag vill även här tacka dem igen och berätta för er, som kanske framöver kommer i kontakt med Ö till Ö:s sjukvårdsorganisation, att jag blev grymt bra omhändertagen, det känns tryggt vid den här typen av tävling när vad som helst kan hända!

Ö till Ö är verkligen familjärt och förutom att jag fick tävlingsledarens strumpor så var det många av de andra lagen som gav stöttande ord under kvällen. Alla förstår vad det handlar om och hur tråkigt det är när man måste kliva av. Tack!

Det trista var också att inte få pröva på orginalbanan med den långa löpningen. Alla var rörande överens om att Ornölöpningen var riktigt, riktigt tuff.

Planen nu är att vila kroppen ordentligt, vilket jag ändå hade tänkt göra, och sen starta upp träningen igen. Jag älskar att träna och det är därför jag håller på med det. Den fina form jag byggt upp under slutet av sommaren ska jag försöka ta med mig in i hösten.

Tack alla ni som läst och peppat med kommentarer! Det var jättekul att på tävlingen få träffa många av er som följt bloggen, peppat och kommenterat!
Det har varit kul att skriva och det känns bra att många av er nämnt att bloggen varit inspiration i er träning - det var mitt mål med bloggen från början! Det känns också fantastiskt att det har varit nästan 12000 besök sedan i April och nu under sommaren har det varit som mest över 100 unika besökare om dagen. Bloggen har också givit mig många bra kontakter och nya träningskamrater!

Vi ses på bloggen!

//Cashewtuggarn